Historielabbet: Inkluderande konsthistoria

Vad är en kanon?

Konsthistorien så som vi känner den bygger på en kanon. Kanon betyder kort och gott rättesnöre. Inom konstkanon innebär det tanken att det finns vissa konstverk som verkligen är antingen banbrytande eller särskilt typiska för sin tid. De konstverken formar tillsammans ”konsthistorien”. Själva ordet kanon kommer från början från religionen. Att bli helgon i katolska kyrkan kallas att ”kanoniseras”, alltså att tas upp i kanon. Kanon bygger på att någon – museipersonal, konstkritiker, akademiker – gör ett selektivt urval av vilka som får vara med och vilka som sållas bort.

Konstpedagogens roll

Vi menar också att konstpedagogen kan gå i bräschen för den här typen av normkritik som Historielabbet står för. Förändring tar tid, men konstpedagogen kan i sin arbetsroll redan idag använda en mängd glasögon för att få både personal och besökare att se konstverk och konstnärskap ur olika perspektiv och öppna upp för olika berättelser.

Utmaningarna för inkluderande historieskrivning?

Konsten speglar samhället

• Konsten speglar de sociala strukturer som präglar samhället.

• Faktorer som klass, kön och etnicitet påverkar individens möjlighet att utbilda sig och verka som konstnär och det ser olika ut på olika platser och under olika historiska epoker.

Material, mentalitet och status

• Arkitektur, skulptur och måleri har i Europa haft högre status än andra konstnärliga medium.

• Tanken på konstnären som ett geni blev populär i Europa under romantiken, befästes i och med modernismens vurm för nyskapande avantgardister och lever kvar än idag. Måttstocken för vilka uttryck som anses vara nyskapande problematiseras sällan.

Vems historia blev källmaterial?

• Marginaliserade konstnärer saknas i samlingar och arkiv, vilket gör det svårt att rekonstruera deras verk och livsberättelser.

• När konst och objekt, på grund av kolonialism eller koloniala strukturer, fördes från sina ursprungsländer förlorades kunskap om verkens upphovspersoner och sammanhang.

Det starka inflytandet från akademi och majoritetsspråk

• Även om forskningens mål är att finna nya resultat är själva forskningsinfrastrukturen – institutioner, medel och stipendier, litteratur och expertis – uppbyggd kring en redan etablerad kanon.

• Engelska är det dominerande språket inom både populärkultur och akademi, vilket gynnar västerländska perspektiv.

• Information om konstnärer på minoritetsspråk har svårare att få spridning och erkännande, vilket gör dem otillgängliga för global publik.

Vem representeras hur?

• Ofta sätts konstnärer från den globala södern endast i relation till västerländsk kanon – alltså i fel kontext. Då blir det svårt att förstå vad som var banbrytande med deras liv och verk.

• Den som avviker från normen för vem som är konstnär på en viss plats och i en viss tid blir ofta en "representant" för en grupp snarare än en individ med unika konstnärliga uttryck.

• Många institutioner försöker inkludera fler röster men fastnar i symboliska gester snarare än djupgående förändringar.

Dekonstruktion av kanon

Ett av de centrala problemen inom konsthistorien är alltså att kanon har skapats genom ett selektivt urval, där kvalitet ofta bedömts utifrån samtidens normer. Inkluderande konsthistoria är därmed inte bara en rättvisefråga – det är också ett sätt att berika och fördjupa vår förståelse av konst och kultur. Förändring är dock möjlig. Flera konstnärer har skrivits in i konsthistorien tack vare inkluderande strategier som arkivforskning, alternativa källor, aktiv curatering och samarbeten med lokala samhällen.

Här är några exempel:

Artemisia Gentileschi (1593–1653), en italiensk barockmålare, var länge marginaliserad i konsthistorien. Tack vare feministiska konsthistoriker på 1970-talet, som Linda Nochlin och Griselda Pollock, har hennes verk fått erkännande. Ny forskning har analyserat hennes liv och konst utifrån könsmaktsperspektiv, och idag anses hon vara en av barockens viktigaste konstnärer.

Claude Cahun (1894–1954) Genom sitt arbete med fotografi och självrepresentation bröt Claude Cahun från Frankrike mot den binära könsuppfattningen redan under tidigt 1900-tal. Det var dock först under 2000- talet som Cahun lyftes fram som en viktig föregångare till queerkonst vilket säger något om hur lång tid det kan ta att analysera historieskrivningen.

Edmonia Lewis (1844–1907) blev återupptäckt och inskriven i konsthistorien på 1970- och 1980-talet. På 1980-talet gjordes omfattande forskning för att rekonstruera Lewis liv, eftersom mycket information om henne var försvunnen. Forskare sökte i gamla tidningsartiklar, brev och offentliga register för att återställa hennes historia. Denna forskning ledde till att fler av hennes verk identifierades och att hennes plats i konsthistorien stärktes.

Wifredo Lam (1902–1982) bidrog till den modernistiska konsten, men nedvärderades länge på grund av sitt hybrida uttryck och inspiration från folkkonst. Genom att omvärdera de narrativ inom vilken hans konst beskrivits kan vi idag se dess kritiska potential gentemot västerländsk modernism.

Konsthistorien är levande och formas av vilka röster vi lyfter fram. Det finns ännu fler exempel på konstnärer som skrivits in tack vare inkluderande metoder. Några vi ofta pratar om i våra föreläsningar är Nasreen Mohamedi, Pan Yuliang och Ngongo ya Chintu. Vill ni höra mer om specifika konstnärskap kan ni lyssna på vår nya podd Konsthistoria enligt Historielabbet där vi en gång i månaden presenterar ett konstnärskap vi tycker är viktigt att lyfta.

Genom att aktivt arbeta med hur, vad och vem vi presenterar kan institutioner bidra till en mer rättvis och dynamisk historieskrivning. Det handlar om mer än symboliska gester – det kräver handling. Kartlägg samlingar, granska narrativ och öppna upp arkiv för alternativa källor. Låt konstnärer själva definiera sina berättelser, lyft fram verk på minoritetsspråk och utmana traditionella hierarkier. Samarbeta med forskare, lokalsamhällen och internationella nätverk för att hitta nya perspektiv. Börja idag!

Workshopförslag för din arbetsplats att göra redan idag

"Experimentera med text"

Denna enkla workshop ger personal på konsthallar, utställningsplatser och museum en praktisk metod för att kritiskt granska och omskapa sina egna utställningsnarrativ. Genom att arbeta med befintliga utställningar får deltagarna reflektera över vilka röster som saknas att skapa en mer inkluderande historieskrivning.

Syfte:

• Identifiera exkluderande strukturer i befintliga utställningar.

• Utveckla konkreta åtgärder för att skapa en mer inkluderande presentation av konsten.

Del 1: Kritisk granskning av den egna institutionen

Övning:

• I grupper analyserar de:

• Vilka konstnärer lyfts fram i vår nuvarande utställning och vilka har lyfts fram historiskt på din arbetsplats?

• Vilka saknas?

• Hur beskrivs konstverken? Hur ser era mallar ut för utställningstexter eller kataloger?

Mål: Att få syn på vilka exkluderingsmekanismer som finns inbyggda i institutionens sätt att presentera konst.

Del 2: Omskapande genom omformulering och ny kontextualisering

Övning:

• Deltagarna får i uppdrag att skriva om utställningstexter eller informationstexter med ett inkluderande perspektiv. Tänk på målgrupp, för vem är texten? Vad handlar texten om och hur presenteras konstnärskapen?

• Välj tre målgrupper att skriva till och testa hur texten kan förändras/förbättras beroende på målgrupp. Kanske finns det något i barnperspektivet som kan tas med även till vuxna eller liknande?

Bonusövning:

• "Museets tysta röster" – deltagarna skriver en kort text i jag-form där de gestaltar en konstnär från samlingen och låter denne "tala". Detta är ett bra sätt att bryta värderande ord och beskrivningar.

Mål: Att konkret experimentera med hur narrativ kan förändras genom textproduktion.

Del 3: Presentation och diskussion

Övning:

• Grupperna presenterar sina omskrivna texter och vilka målgrupper de fokuserat på.

• Diskussion om implementering: Hur kan dessa förändringar realiseras i ert arbete? Vad är de största hindren? Finns det något som kan implementeras direkt? Vad kan göras på lång sikt?

Avslutande reflektion:

• Hur kan vi arbeta långsiktigt med dessa frågor?

• Vilka små steg kan vi ta redan imorgon?

Effekt av workshopen:

• Institutionen får konkreta idéer på hur befintliga utställningars förmedling kan utvecklas.

• Diskussioner skapar ett långsiktigt engagemang för förändring inom museet.

Detta är en omedelbart genomförbar workshop som kan bli en del av en bredare strategi för en mer inkluderande konsthistorieskrivning!

Historielabbets mål: inkluderande konsthistoria och kanonkritik

Historielabbet är en plattform som strävar efter att dekonstruera och bredda det konsthistoriska narrativet. Det gör vi genom inkluderande historieskrivning. Med det menar vi en mer demokratisk sådan, som rymmer en mångfald av röster och perspektiv. Men istället för att enbart komplettera kanon med så kallade ”glömda”, det vill säga mindre kända och marginaliserade konstnärer, försöker vi alltid problematisera de strukturer som format själva idén om konstnärligt värde, kanon och historieskrivning. Vi reflekterar över hur konstbegreppet, dess institutioner och förmedlingspraktiker har exkluderat vissa och gynnat andra. Genom att analysera hur konsthistorien har skrivits vill vi öppna upp för ett mer kritiskt förhållningssätt!
Läs mer vad vi gör här