Recept
Under sin tid som gästredaktör för KAKA delar Historielabbet metoder och spaningar för att utmana normer och inspirera till förändring.
Historielabbet är en fortbildningsorganisation som startades av Sofia Landström och Karin Annebäck 2015. Konst speglar samhället, maktförhållanden och normer, men den traditionella konsthistorien har länge varit begränsad till ett smalt perspektiv där framför allt västerländska, manliga konstnärer fått ta plats. Med vår utbildning i ryggen ville vi utforska om konsthistorien kunde göras mer pluralistisk och inkluderande och startade då Historielabbet. Idag undervisar, quizar och snackar vi konsthistoria på ett underhållande och utbildande vis på skolor, institutioner och i egen regi för att kunskap ska nå ut till, och representera, fler! Konsthistoria handlar inte bara om att memorera konstnärers namn och årtal – det handlar om att analysera bilder, förstå kontexter och tänka kritiskt. Kort sagt: konsthistoria är levande, relevant och en viktig del av att förstå både oss själva och vår omvärld!
Konsthistoria har en lång tradition. En tidig konsthistoriker var Giorgio Vasari (1511–1574) som skrev "Berömda renässanskonstnärers liv" där han hyllade italienska mästare som Leonardo da Vinci och Sofonisba Anguissola. Hans biografiska metod blev en tidig grund för konsthistoriska studier. På 1800-talet blev konsthistoria en mer systematisk vetenskap, särskilt genom Johann Joachim Winckelmann, som anses vara konsthistoriens fader. Idag är konsthistoria ett brett och dynamiskt fält som ständigt utvecklas och ifrågasätter tidigare perspektiv, precis det arbetar Historielabbet med!
Sofonisba Anguissola, Självporträtt, 1610
Historielabbets mål: inkluderande konsthistoria och kanonkritik
Historielabbet är en plattform som strävar efter att dekonstruera och bredda det konsthistoriska narrativet. Det gör vi genom inkluderande historieskrivning. Med det menar vi en mer demokratisk sådan, som rymmer en mångfald av röster och perspektiv. Men istället för att enbart komplettera kanon med så kallade ”glömda”, det vill säga mindre kända och marginaliserade konstnärer, försöker vi alltid problematisera de strukturer som format själva idén om konstnärligt värde, kanon och historieskrivning. Vi reflekterar över hur konstbegreppet, dess institutioner och förmedlingspraktiker har exkluderat vissa och gynnat andra. Genom att analysera hur konsthistorien har skrivits vill vi öppna upp för ett mer kritiskt förhållningssätt!
Läs mer vad vi gör här